Arkivet. Nr 2-2015. Krönika. Sista Ordet.
Mycket dig synes så smått att du skrattar däråt / men mycket av det lilla är stort för den som ingenting äger. Så skrev Carl Jonas Love Almqvist mot slutet av livet i en av sina underbaraste och glädjebittraste improvisationsdikter.
Till exempel finns en inneboende orättvisa i pengars olika värde för olika människor. Det har till och med hävdats att de skillnaderna är en av utsugningens grundläggande mekanismer, viktigare än själva ägandet.
Femhundra kronor kan betyda konkret överlevnad för en familj. De kan betyda möjligheten att vidga och därmed förändra sin tillvaros ramar, som i experimentet med de psykiskt funktionshindrade i Sydsverige. En femhundring kan omsättas i oväntad, minnesvärd lyx eller X gram knark. Den kan också vara lappri för den som använder pengar framför allt till att tävla med andra rika. Förr kunde det vara en imponerande gest att tända cigarren med den. Men det var innan rökförbudet på krogen kom.
Man skulle kunna tänka sig att sedlarnas storlek fick variera efter innehavarens behov, så att tiggarens blev jättestor och den girige spekulantens försumbart pytteliten. Nanotekniken kan säkert klara av sånt.
Tillvaron skulle då bli ett diagram. Och varje transaktion en titt i taxeringskalendern, vilket förstås inte är så trevligt för dem med mycket stora plånböcker (därför att deras sedlar är så stora till ytan).
För det är ju en fördel också att pengar är neutrala. Den som har stålarna har därmed lika stor rätt som alla andra att handla/existera. Utom i märkesaffärerna på Biblioteksgatan där man bara vill sälja till rätt slags kunder.
Stopp, det är egentligen en väldigt dålig idé med variabel storlek på pengarna. Det skulle avslöja sånt som alla vet om, till exempel i ett kamratgäng på krogen, och aktivt måste hålla samman om att dölja.
Jag tar tillbaka tanken.
Framför allt är det ju bara losers som hanterar smutsiga mynt och sedlar nu för tiden. Och det blir allt längre mellan bankomaterna. Bankerna tar inte ens emot spargrisinnehåll. Kassörskan på Nordea Nytorgsgatan gjorde en avvärjande gest som om jag hade försökt råna henne när jag lade upp en plastpåse med mynt på disken för några år sen under en egen lågkonjunktur.
Sen tiggarna kom är det dock alltid nästan tomt i kakburken med växelmynt hemma i köket. Tänker man efter känns också det som ett diagram, en stjärnbild.
Här i medelklassen har pengarna liksom nästan ingen substans. De är mer som trafik termik undervattensströmmar. Också när de tryter.
Den där Almqvistdikten, den börjar Du som varenda dag i hemmets lugn ser dina strumpor stoppas, / minns, avundsamt och ömt, på den som ingen enda strumpa har! För mig är den dikten lika stor till ytan som stora delar av den svenska litteraturen. Men det beror inte på dess värde (hur nu nåt sånt skulle beräknas). Det beror på att den rymmer så mycket. Den rymmer hela världens orättvisor och i dess många veck och skrynklor skildras ett antal olika sätt att förhålla sig till dessa orättvisor. Den är ny varenda gång jag vecklar ut den.
Den citerade dikten finns att läsa i:
Armodets son. Dikter från landsflykten
av Carl Jonas Love Almqvist,
FIB:s Lyrikklubb (1972).
John Swedenmark
(KLASS nr 2-2015)