Krönika: Rakt på sak av Maria Hamberg

Arkivet. nr 2-2015. Krönika. Text Maria Hamberg


I januari i år var det tio år sedan jag stabbade in på baskontoret på Scania och sade upp mig. Uppsägningen hade föregåtts av våndor, såklart. Ett fast jobb. Det var kanske inte lika svårt att få ett fast jobb då som det verkar vara nu, men ändå. Att säga upp sig, utan att ha något annat än en osäker framtid som dåligt betald skribent och kanske någon gång lyckas få ut en bok. Men jag såg inte hur jag skulle kunna få ihop det annars, lockelsen att skriva var stark och arbetet krävde mer och mer. Mer och mer. Då, 2005, hade vi redan fått så många uppgifter förutom själva monteringen, att det var svårt att gå omkring och tänka på vad jag ville på arbetstid. Jag kände mig hjärnockuperad.

David Ericsson, också en som gärna vill skriva löste sin längtan på ett annat sätt. Han är lastbilschaffis och tog för att få ihop pengar påhugg hos olika åkare mellan sina skrivperioder. På det sättet har han lyckats behålla kontakten med vardagslivet, det som pågår utanför medias snabbt svepande sökarljus. Det käftslängande och rakt-på-sakande som jag kan sakna när jag sitter i mitt arbetsrum och längtar efter arbetskamrater. Nu har han kommit ut med en ny novellsamling: Vad skulle vi göra om vi inte var rädda?

Flera av novellerna har varit publicerade, jag har läst dem förut. Men det gör inget. I samlingen, ihop med de andra, ger de en helhetsbild av livet. Livet för en lastbilschaffis som bor i Stockholm, som kämpar mot gnidiga åkare för att få rätt lön, ibland för att över huvud taget få lönespecen. Det är avskalat och direkt, känns närmast som daganteckningar. Som om han skrivit av sig ilskan och frustrationen i hytten. När det man läser verkar så enkelt brukar det ligga ohyggligt mycket arbete bakom. Det finns inget svårare än att skriva enkelt.

Allra bäst gillar jag dialogerna. Jag märkte hur jag blev mjuk i mungiporna och log för mig själv där jag satt och läste, allt var så bekant. Inte alltid trevligt, det är inte trevligt att stå mittemot sin chef med hjärtat pumpande i öronen och bråka om självklarheter. Men det är nödvändigt. Det vet han. Det är därför han skriver om det. För att berätta, och därmed få alla andra i samma sits att förstå att de också måste stå ut med hjärtsnörpet som kommer när man måste hävda sin rätt. Och att framhärda ifall det inte går vägen med detsamma.

David Ericsson skriver så att jag blir en som sitter intill och avlyssnar samtalet. Som i inledningsnovellen när huvudpersonen av sin chef tvingas plocka med en politiker från Bryssel eftersom askmolnet efter den isländska vulkanen stoppat alla flyg. Kvinnan på passagerarsätet sliter genast fram sin laptop och frågar om han har någon laddare i hytten. När han inte har det och hon blir missbelåten, tänker han att detta kommer att bli en lång resa. Sedan när han lyckas undvika en kollision genom att häftigt gira undan, anklagar hon honom för att vara vårdslös. Då han förklarat säger hon: ”Va otäckt. Sånt där tänker man inte på”. ”Nää”, svarar han vid ratten, ”det är mycket grejer på ett spett”.

När jag läser det ler jag. Så många de är som utan att fatta det avslöjar sin dumhet. Och vad annat kan man göra än att hålla god min och vara hyfsat trevlig när man träffar på dem? Det kanske för någon framstår som arbetarromantik, för mig känns det som deja vu.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *