Så länge vi håller ihop

Chefredaktör Beata Hansson

Det är oro i luften. Världen är inte en lugn plats. Samtidigt är vissa saker precis som vanligt. De rika blir rikare och de fattiga får det sämre.

Journalisten Anneli Rogeman, som skrev den Augustprisnominerade boken Mönstersamhället om sin barndom i Boliden, undrar i sin krönika i detta nummer av KLASS hur det egentligen gick till när vi lät klassklyftorna öka så dramatiskt, samtidigt som vi nedrustade skolan, som varit en möjlighet till ett mer jämlikt samhälle. Boken om mönstersamhället Boliden, som byggdes upp för hundra år sedan i samband med att man börjat med gruvdrift i området, är en närstudie om klass och hur man bygger ett klassamhälle.

Att titta på sin hembygd utifrån med klassglasögonen på är intressant. Det gjorde Patrik Lundberg i sin bok Fjärilsvägen. Han är uppvuxen i Sölvesborg, och hans klassresa förde honom till Stockholm.Men att känna sig bekväm med sin nya medelklasstillvaro som prisad författare och DN-journalist är inte helt självklart för honom. I slutet av november röt han till i en krönika och förklarade att han ville lämna medelklassen. För att hans nya klasskamrater drivs av skam. ”För att de äter kött, trots att de inte tycker att man borde. För att de flyger till Paris, trots att de inte tycker att man borde. För att de lever i materiellt överflöd och ändå svinar på Black Friday. För att de har städhjälp.” Medelklassångesten han noterade var, vid sidan av självgodhet, en slags vantrivsel och ett hycklande när hans nya klasskamrater samtidigt utan dubier plockar russinen ur kakan.

DN-debattören Vesna Prekopic replikerade snabbt genom att deklarera att hon trivdes i sin nya medelklasstillvaro där förslitningsskador var utbytta mot utbildning och kulturellt kapital. Däremot opponerade hon sig mot det som hon förknippar med klassresa, mellanförskapet, att det är svårt att på riktigt känna sig hemma i den nya klass man förpassats till.

Även från SvD:s håll skrev Ivar Arpi om sina erfarenheter av klassresande. Det återkommande ordet dem emellan är vilsenheten. Det är inte lätt att göra sig hemmastadd i nya flockar, med nya oskrivna regler att följa. Men finns det också en fara med etiketter? Kan de sätta sig som provocerande staket runt oss? Eller kan man välja att se dem som möjligheter att upptäcka mönster och strukturer omkring oss?

Kanske är det en generationsfråga. För vissa verkar den ideologiska hemvisten självklar. Hos några vilar den inre kompassens nål stilla och tydlig. Författaren Torgny Karnstedt har fått en samtalsstund med sin kollega Sture Källberg. Han beskriver mötet med en äldre man vars livssyn verkar intakt efter ett liv där kroppsarbete och skrivande jobbat parallellt. Sture Källbergs skildringar av arbetarnas värld har ett grundmurat klassperspektiv, men där finns invändningar mot klassens förmåga att höja sig. Källberg menar att LO och facket bär en stor del av skulden till obildningen. Att facket faktiskt aldrig varit intresserat av kultur.

Men det tror jag inte att IF Metalls före detta kulturansvariga Kjersti ­Bosdotter håller med om. Vi talar tillsammans om arbetarkultur i detta nummer. Tio år efter pensionering jobbar hon fortfarande vidare med kulturen. Under ett långt samtal i Metalls lokaler, där hon också visar mig runt bland de hundratalet tavlorna på väggarna, inser jag hur mycket kunskap vi har omkring oss, bara vi ser oss om. Och lyssnar.

En sak är hon väldigt tydlig med under intervjun. ­Engagemanget, eller kampen, handlar inte om just hennes bedrifter. Det finns ett kollektiv av människor som hjälpt till att föra ut kulturen till folket, med stora lässatsningar exempelvis. Så visst finns det hopp om oss. Om kulturen. Om rättvisan och jämlikheten. Så länge vi håller ihop. Så länge individens behov av frihet och kollektivets krav på solidaritet samsas.