Text Jane Morén
Det är en vacker bok jag får i min hand. Den nästan 500 sidor tjocka Ensamheten värst. Den bygger på arbetaränkan Siri Johanssons dagbok, skriven under 18 år i Husum och Järved i Ångermanland. Med i boken finns femton akvareller målade av hennes son Sven Teglund. De föreställer några av de hundratals dukar som hon virkade.
Text: Jane Morén
Siri Johansson föddes 1918 i den ångermanländska bruksorten Husum. Hon var äldst i en syskonskara om fem. Hennes pappa var fabriksarbetare i Husums massafabrik, där även Ernfrid den man hon gifte sig med arbetade. De byggde sig ett egnahem i bruksorten och fick fyra söner. Den yngsta av dem, konstnären Sven Teglund, påbörjade efter mammans bortgång ett bokprojekt av hennes dagböcker, vilket resulterade i den tjocka och vackra boken Ensamheten värst som handlar om mammans sista 18 år.
Projektet började som en plötslig ingivelse. Sven var i källarförrådet. Ur en kartong fick han upp en av hennes alla virkade dukar. Han såg på den och det var som om han såg den för första gången.
– Det fanns så mycket i den; vår historia. Jag ville lyfta duken från lådan i förrådet och sätta den på väggen i stort format.
Han började måla av dukarna i stora akvareller. I och med det blev han också intresserad av dagböckerna. 6000 sidor i 18 volymer. En sida varje dag, en dagbok varje år. Den allra sista sidan skriver hon medan hon får den stroke som slutligen tar hennes liv. Hon ber där för sonen Svens liv, han som fått besked om en dödlig sjukdom. ”Må han bevaras.”
För Sven blir läsningen av dagboken ett inre samtal med sin mamma. Medan han målar fram varenda virkad maska och mönster i dukarna till stora akvareller hör han henne berätta om sina sista år. Och allt hon också berättar mellan raderna.
Hon skriver korta noteringar som i en loggbok. Det börjar med dagens väder och fortsätter med vad hon gjort, hur hon mår, vilka hon träffat, pratat på telefon med, vad som är hennes oro och önskningar. Som om hon berättade för den Ernfrid som inte längre finns, att nu hade hon skottat, nu hade hon druckit kaffe hos grannen. Allt tätt skrivet på sidorna utan mellanrum. Sven börjar skriva in, men har svårt med hur han ska välja ut. Tre gånger ger han upp innan han kommer på hur han ska göra.
– Det var när jag provade att göra mellanslag som markerade tiden mellan anteckningarna med ett tomrum, som något hände. Anteckningarna fick formen av dikter. Då visste jag att jag hade hittat formen för boken.
Boken är vackert formgiven och varje sida har ett stort sidnummer längst ner, som i psalmboken. Mamma Siri hade varit stolt och glad över att hennes dagboksskrivande blivit en bok, det är Sven säker på.
– På den tiden i brukssamhället var det ovanligt att skriva dagbok. Det var heller inte vanligt att läsa böcker. Läsning kunde till och med ses som lite konstigt, man kunde bli förläst.
I förordet berättar Sven om mammans läslust. Började hon läsa en bok kunde hon inte sluta. Därför läste hon inte böcker, bara dagstidningen ÖA (Örnsköldsviks Allehanda) som var mycket viktig för hela bygden, och följetonger i veckotidningar, ett avsnitt åt gången, det fick räcka.
I brukssamhället Husum bodde Siri i ett hus vid en väg med ett tiotal tvåvåningshus med stora trädgårdar. Från husen kunde man se det dominerande massabruket nere vid stranden, skorstenar som spydde ut rök och även höra ljuden och dunkandet från maskinerna. Alla arbetare var socialdemokrater, det var självklart och inget man ifrågasatte. Mamman var också religiös och medlem i EFS, en lära där man inte skulle förhäva sig eller göra sig märkvärdig.
– Man skulle vara tacksam för livet. Ge så mycket man kunde till andra. Solidariteten med varandra var stor. Blev någon sjuk gick man med vad man kallade listor, och samlade in pengar. Det här var under framväxten av folkhemmet och kooperationen.
Tron går som ett starkt stråk genom hennes dagar, sida vid sida med oron. Ibland kan man höra en desperation i hennes böner till Jesus. Då och då är det rörande, som när hon ber Jesus välsigna till och med medicinen och hörapparatens batteri, eller ber honom höja sängen.
– Privat var mamma väldigt öppen och pratade om relationer och konflikter med både mig och sina väninnor. Men den djupa tron var något hon höll för sig själv.
På tolfte året i dagboken drabbas Siri av en stroke, hamnar på sjukhus och någon månad senare går flytten till servicehuset.
Ensamheten är det genomgående temat. Ensamheten hon upplever sedan hon blivit änka och barnen flyttat. Trots att man som läsare tycker att hon verkar ha ett rikt umgänge och redan hade hemma i Husum, känner hon sig ensam stora delar av tiden, ibland även när hon är tillsammans med folk, för hon hör så illa. Sven berättar att mamma var blyg medan pappa däremot var utåtriktad.
– Jag tror att han hjälpte henne mycket i det sociala livet. När hon hade honom med sig kände hon sig säkrare.
I mitten av boken finns femton vackra akvareller av mammans virkade dukar. De ser verkliga ut, som om man kan röra vid dem, lyfta dem ut ur boken. Det är ett vackert hantverk.
Men att virka dukar har ansetts onödigt, slöseri med tid, bland annat av hemslöjdsrörelsen.
– Man kallade det fördummande. Det skedde ju ingen utveckling av dukarna, ständigt samma mönster. Men det var nog för att det var arbetarkultur, det var arbetarklassens kvinnor som virkade dukar, det var inte fint nog, tyckte en del, menar Sven.
Idag har virkningen fått revansch. Samtidigt som boken kom ut hade Hemslöjdsföreningen ett helt nummer vikt åt virkningen och de skrev även om boken. Och Sven har fått ställa ut sina målningar av dukarna på flera ställen, bland annat Liljevalchs Vårsalong 2016. I sommar kanske han ska ha en utställning i Skellefteå.
Ensamheten värst av Siri Johansson och Sven Teglund
Teg Publishing 2016 (det är Sven Teglunds söner som driver förlaget).
Sven Teglund bor i Luleå. Han arbetar som socionom på deltid och konstnär resten av tiden. Hans nya projekt är målningar av tomheten och tystnaden i moderna förortslandskap.