Den tecknade arbetarlitteraturen har börjat få en större uppmärksamhet. Under de senaste åren har det publicerats allt fler serier av arbetarlitteraturkaraktär. Men fenomenet är egentligen inte nytt, berättar litteraturprofessor Magnus Nilsson
Ur arkivet, nr 3/2017 Text: Magnus Nilsson
På senare tid har tecknad arbetarlitteratur fått allt mer uppmärksamhet. Nummer 1/2017 av tidskriften Klass inleddes exempelvis med en serie av den anonyme tecknaren Jöns Lapidus om relationerna mellan chefer och anställda i ett restaurangkök. I samma nummer uppmärksammades även utställningen ”Kvinnor Klass Kultur” som handlade om kvinnliga arbetarförfattare, och särskilt lyfte fram serietecknarna Hanna Petersson och Daria Bogdanska. Bogdanska och hennes album Wage Slaves har också ägnats ett helt avsnitt av podcasten Arbetarlitteratur, medan Peterssons serie Pigan diskuterats i en vetenskaplig artikel om ny svensk arbetarlitteratur.
Denna ökade uppmärksamhet beror främst på att det under de senaste åren publicerats allt fler serier som påminner om, eller kan läsas som arbetarlitteratur. Men faktum är att det alltid funnits serier som haft beröringspunkter med den klassiska definitionen av arbetarlitteratur som litteratur av, om och för arbetare.
Serier har ofta handlat om arbetare. The Yellow Kid, som på 1890-talet publicerades i olika tidningar i New York och av många betraktas som en av de första moderna serierna, skildrar proletära miljöer. Kända seriefigurer som Kalle Anka och Homer Simpson är arbetare och Harvey Pekars kultserie American Splendor (som också blivit film) är ett försök att göra konst av en arbetares erfarenheter.
De som skapat serier har ofta varit arbetare. Åtminstone har den sociala snedrekryteringen inte varit lika stark inom seriernas värld som inom resten av ”konstvärlden” (vilket säkerligen kan bero på att serier oftare betraktats som populärkultur än som konst).
Många serier har vänt sig till arbetare. På 1920- och 1960-talen försökte exempelvis radikala serietecknare i Japan nå ut med socialistiska budskap till arbetarklassen med hjälp av just serier, och det gjorde även det franska kommunistpartiet under decennierna efter andra världskriget.
Det har även funnits seriekonstnärer som betraktat sig själva som arbetarförfattare och sina verk som arbetarlitteratur, även om de inte alltid använt just de termerna. Ett exempel är fransmannen Hervé Barulea, som är mer känd under signaturen Baru. Han hävdar att han blev seriekonstnär eftersom han ville skriva om sina arbetarklasserfarenheter för andra arbetare. Att han valde att skapa just serier berodde på att han tyckte att traditionell litteratur var för svårtillgänglig och att det var för dyrt att göra film. Ett av hans bästa verk, Quéquette blues har getts ut på svenska under titeln Blues i brallan (1989).
Vidare har det förekommit att mer traditionell arbetarlitteratur getts ut i serieform. På senare år har det exempelvis publicerats flera serieversioner av den japanske arbetarförfattaren Takiji Kobayashis roman Kanikosen från 1929. (KLASS skrev om Takiji Kobayashi i nummer 1/2015. Artikeln finns att läsa på www.tidskriften.se)
Ett av de intressantaste exemplen på en samtida svensk arbetarserie är Mats Källblads serieroman Hundra år i samma klass från 2014. Källblad är inte bara serietecknare, utan även musiker. Bland annat har han varit med i projektet ”Påtår hos Moa Martinson”. (Han har också medverkat med ett kåseri i KLASS nummer 4 2016).
Hundra år i samma klass består av tre tidigare utgivna självbiografiska album – Garagedrömmar (1995), Vakna Laglös (1996) och Lång väg tillbaka (2011) – samt en berättelse som handlar om Källblads mormor, som växte upp i en statarfamilj.
Det framgår tydligt av baksidestexten att förlaget (Galago) betraktar verket som arbetarlitteratur:
“Hundra år i samma klass är en stort anslagen serieroman som slår en båge från 20-talets statarsamhälle till dagens Sverige, där det går att blunda för klassamhället om man inte råkar se det underifrån. Det är något så unikt som en seriebok i Moa Martinsons eller Ivar Lo-Johanssons anda, en tecknad arbetarskildring för och om vår tid.”
Beskrivningen är rimlig. Precis som arbetarförfattarna Moa Martinson och Ivar Lo-Johansson skriver Källblad om sina erfarenheter av att växa upp i arbetarklassen, och liksom föregångarna kritiserar han de orättvisor som arbetare utsätts för i det kapitalistiska klassamhället. Men han uppvisar inte bara likheter med traditionella arbetarförfattare, utan även med proletära seriekonstnärer som Baru. Det senare kommer framför allt till uttryck i det att Källblad i Hundra år i samma klass beskriver serier som en konstform som är särskilt lämpad för att skriva om och för arbetare.
I en epilog till berättelsen om sig själv, skildrar Källblad hur han och några kompisar efter en våt kväll i Köpenhamn, börjar diskutera politik med några killar som ”uppenbart” hör till ”en helt annan samhällsklass”. De andra killarna har inga som helst svårigheter att vinna diskussionen, eftersom Källblad och hans kompisar inte har tillgång till något fungerande språk för att formulera sina åsikter och erfarenheter. ”Jag visste att jag hade rätt”, skriver Källblad, ”men saknade förmågan att uttrycka mig”.
Källblad (eller hans alter ego) har svårt att släppa det faktum att han och hans kompisar blivit bortdribblade. Medan han arbetar, grubblar han över hur han hamnat där han är: ”En hel vuxenvärld hade föst oss rakt genom skolan och in på fabrikerna. Kampen om språket hade gått oss förbi”. Underläget i diskussionen var alltså ett klassunderläge.
Ur reflektionerna om klass och språk växer så ett beslut fram: Källblad säger upp sig från sitt jobb och satsar på att bli serietecknare. Och därmed säger Hundra år i samma klass någonting om sig själv: att den är resultatet av ett försök att slå tillbaka mot dem som använder sitt språkliga överläge, för att dribbla bort arbetare i politiska diskussioner.
Det finns alltså många skäl att betrakta Hundra år i samma klass som arbetarlitteratur. Ett sådant är att dess upphovsman kommer ur arbetarklassen och beskriver och tar parti för denna klass. Ett annat är den explicita marknadsföringen av albumet som ”en tecknad arbetarskildring för och om vår tid”. Ytterligare ett skäl är det som jag försökt beskriva ovan: att Källblad beskriver själva konstformen, tecknade serier, som särskilt lämpad för just arbetarskildring.
Att de som intresserar sig för arbetarlitteratur börjat får upp ögonen för tecknade serier är bra. Åtminstone i Sverige har vi allt för ofta haft svårt att lyfta blicken från den traditionella skönlitteraturen, och därmed har vi ofta missat arbetarserierna. Men de finns. Dels har vi samtida seriekonstnärer, exempelvis Källblad, Petersson och Bogdanska, som skapar verk som utan tvekan kan betraktas som arbetarlitteratur. Men kanske ingår de också i en tradition som sträcker sig ända till seriernas barndom. Att undersöka detta känns som en både angelägen och spännande uppgift.
NAMN: Magnus Nilsson
ÅLDER: Född 1975
BOSTADSORT: Malmö
YRKE: Professor i litteraturvetenskap vid Malmö högskola
PUBLICERAT: Den moderne Ivar Lo-Johansson 2003 Arbetarlitteratur 2006
Magnus Nilsson, född 1975, är professor i litteraturvetenskap vid Malmö högskola. I bokform har han publicerat Den moderne Ivar Lo-Johansson (2003) och Arbetarlitteratur (2006), Working-Class Literature(s): Historical and International Perspectives. (2017)
Ur KLASS nr 3-2017