Intervju. Text& Foto: Beata Hansson Ur arkivet nr 4/2016

Hon är kritisk mot samhällsordningen samtidigt som hon är folkkär. Skriver om små frågor som ändå är livsavgörande. Serverar detaljskarpa arbetarskildringar, dammar av och ger respekt, men hon utmanar också. Det finns bara en Elsie Johansson.

Det är värme som möter mig i porten i Uppsala där Elsie Johansson bor. Trots att hon hellre velat ha en telefonintervju. Jag fick faktiskt ”köra över” hennes litterära agent för att få till denna träff. Men trots det och trots kryckor har hon tagit sig ner för att öppna den trilskande porten. Vi avverkar en snabb husesyn, en snabb smekning på vardera katt i sovrummet, en snabb handskakning med mannen i hennes liv, han som jag läst så mycket om i hennes senaste bok Riktiga Elsie.

Sen slår vi oss ner. Ett vardagsrum i eftermiddagsskimmer. Nu först får jag tillfälle att på riktigt möta författaren, den forskande knallblå blicken, munnen som är pratsam och glad men samtidigt bestämd. En kvinna som vid 85 års ålder håller på att avsluta sitt yrkesliv.

De första orden i den senaste boken lyder ”Borta. Slut. Eftermäle. De associationerna var de första som dök upp när ordet Biografi kom på fråga för min del.” skriver Elsie Johansson. En kulturskribent hade nämligen hört sig för hos henne om att få ta sig an den uppgiften.

”Men hur skulle det gå till? Hur skulle mitt liv, och inte minst mitt språk, kunna transformeras till full begriplighet och klang genom en annan människas förmedling?” undrar Elsie. Efter många funderingar och många om och men tackade hon nej till förslaget. Insåg att om någon skulle skriva berättelsen om hennes författarskap, så var det hon själv.

Är Riktiga Elsie hennes sista bok? Kanske. Men hon ser inte ledsen ut för det.

– Ja nån gång måste det ju ske.

Riktiga Elsie, med undertiteln Berättelsen om vägen till ett författarskap, är också en bok om skrivande. Därför är det extra svårt att inse att det kanske är hennes sista. Elsie Johansson som varit så produktiv under de senaste 35 åren. Ska hon plötsligt tystna?

– Skriva kommer jag ju inte att sluta med. Det är ett sätt att leva. Men det kanske inte blir med tanke på utgivning …

Det är svårt att tro att hon nu lämnar skrivandet bakom sig.

– Ibland kommer det rader och lever de så lever de väl i morgon också. Måste få mogna. Men jag mår bäst när jag får sitta och gnaga med en text. Så kanske ska jag skriva noveller nu, pröva något nytt? Eller bara skriva för glädjen i orden.

Det är inte svårt att minnas de första böckerna. Efter debuten Brorsan hade en vevgrammofon 1979 förstod hon att när man som hon fått den ”ohemula nåden” att kunna skriva, då ska man göra det. Hon skrev en roman. Hon skrev mer lyrik. Och hon skrev det som skulle bli det stora genombrottet, Glasfåglarna, som hon skickade in till Bonniers.

– Jag minns när Eva Bonnier ringde. Minns att jag stod och grät efteråt med katten i famnen. ”Det duger”, tänkte jag. ”Våra fattiga liv duger att skriva om de också.” Senare har Eva sagt att ett sådant manus som Glasfåglarna får en förläggare bara uppleva en enda gång under sin tid.

Statardottern hade fått visa vad hon dög till. Statardottern som faktiskt hade fått gå på realskola och använda sitt läshuvud. Som trots ett stundtals krånglande privatliv och obefintliga resurser började skriva böcker och sätta på pränt sina erfarenheter om hur det är att leva och växa upp bland de sämst ställda, de som inte ”räknades för någe.”

Och många skulle känna igen sig.

Vi sitter omgärdade av konstprydda väggar och vackra prydnadsföremål. Hon är ingen spekulationssamlare är hon noga med att påpeka.

– Jag är bara medveten om min möjlighet att numera kunna köpa ting som förhöjer det harmoniska i hemmiljön.

Hon minns fortfarande hur hon gått förbi de sköna tingen i skyltfönstren och undrat om hon någonsin skulle ha råd. Nu har hon det. Kanske är det en känsla av revansch, säger hon. Ordet kittlar på min tunga: ”Klassresenär”. Knappast, enligt henne själv. Vi är plötsligt inte på samma linje. Jag försöker föreslå att det är en användbar term när man beskriver vad som händer i samhället. Att vi har ett klassamhälle. Att vi har orättvisor. Den här diskussionen har Elsie haft förr. Hon svarar genast.

– Jag tycker inte om indelningar av människor. Det är individen som gäller. Ordet klassresa passar inte in på mig! Det är kopplat till yttre aspekter. Som pengar, status, att få röra sig bland ”fint” folk. Veta hur man beter sig och hur man konverserar om just ingenting. Nej, jag har gjort en utvecklingsresa. Så är det. Mina föräldrar var väldigt fattiga. Att få ihop till levebrödet var vad som gällde. De hade inte möjlighet och kraft att gå vidare, fick aldrig chansen att läsa. Det fick jag. Ja, du vet väl, för du har väl läst min senaste bok?

Jodå, den har jag läst. Jag har följt pärmbladen. Läst den försiktiga inledningen när hon insåg att hennes liv var hennes, och det var hon som skulle skriva boken om sig själv. Om en barndom kantad av muntligt berättande. Ett bokinnehav begränsat till en väl tummad Kajsas kokbok, några Sigge Stark-romaner och förstås mammans konfirmationsbibel. Om en uppväxt i det gamla Fattigsverige, om ett yrkesliv på posten och om skapandet av tjugoen böcker.

Det är något dubbelt över Elsie. Det håller hon med om själv. Hon ger ett intryck av mildhet. Men framstår samtidigt så totalt orädd.

– Jag har aldrig sett mig som ”märkvärdig”. Det fick man inte vara hemma i byn. Men om någon sätter sig på mig, kan jag bita ifrån.

Hon säger själv att en av anledningarna till att just hon blivit den folkkära författarinnan är nog hennes mod. Att hon vågar ta upp det mörka. Skriver om det obekväma. Om orättvisorna. Om ett samhälle som blir allt girigare och orättvisare.

– Den värsta av de sju dödssynderna om du frågar mej, är girigheten. Den har tagit över samhället i dag. Något har gått förfärligt snett. Folk kan gå över lik och ta kål på viktiga moraliska värderingar för att tjäna pengar. Många skor sig på dem som har det sämst, flyktingar exempelvis och deras härbärgering! Där handlar det knappast om människokärlek.

Det är inte bara på kvinnornas sida eller de utrikesfödda, hon står. Ofta handlar hennes böcker om männen som aldrig får komma in i värmen, som inte får den kärlek de trängtar efter och har förtjänat. Jag läser in historien om hennes pappa och hennes föräldrars mindre lyckliga äktenskap. Att den historien följer Elsie Johansson i hennes författarskap som en skugga.

Men så kommer glädjen i rösten tillbaka. Hon berättar om pelargonerna och pappersbonaderna hemma i stugan och den signerade konsten här hemma i stan. Från statarunge till författare och konstinnehavare? Det finns ingen motsägelse i det, menar hon. Det handlar också om utveckling och ökad möjlighet. Och om kärlek! Jag älskar mina ting, säger hon. Jag har dem för att de ger mig själsro, inte för att skryta med och visa mig fin. Den sortens ”finhet” är ingenting för mig!

– Jag fiskar inte heller efter att stoltsera med umgänge med de namnkunniga. De kan självklart vara utmärkta personer de också! Men mitt rotsystem är fastväxt i en annan miljö, tillägger hon. Det är där jag har hjärtat.

Nej, till de ”fina” sofforna bjuder man inte Elsie Johansson. Hon är ju folkkär, gubevars.

Har den relativt sena debuten, vid nära femtio års ålder, gett en nykter distans till rollen som författare? Jo, så är det kanske, medger hon. Hon har alltid känt sig mest hemma hos det man kallar ”vanligt” folk, vad nu det betyder. Samtidigt har nog Elsie aldrig varit ”vanligt folk”. Redan som liten var hon lite speciell med sitt läshuvud och sin livsnyfikenhet.

– Pappa var så stolt över mig. Mamma var lite ängsligare. Mest över pengarna …

Men varifrån kommer skrivandet? Elsie förklarar kort att det är en gåva. Hon är bara född till det. Men hennes bästa skrivtips för den som vill komma igång är att utforska sig själv. Känna efter vad som är viktigt att få uttrycka. Själv fick hon i en svår period möjlighet att gå i psykoterapi.

– Åren hos min psykoterapeut har varit ovärderliga. Jag gick där en timme i veckan. Fick ta tid i anspråk, bli lyssnad till, började reda ut härvorna. Det fanns så mycket hoppressat i mig. Jag var rädd att inte hinna så jag skrev långa berättande brev och sände in i förväg. De blev inledningen till mina skriverier. Jag fick tillbaka brevbunten sedan. Men allt det där är bränt nu. Hade gjort sin nytta.

Den senaste, eller möjligen sista, boken rör sig mycket bland minnen. Det är ju en biografi. Barndomen är fundamentet i skrivandet, förklarar Elsie. Hon har noterat att man inte behöver ha samma ålder eller ursprung för att känna igen sig i hennes barndomsskildringar.

– Många äldre kvinnor ingår så klart i min läsekrets. Men också många mycket unga. Och även män. Det är jag glad för.

Hon är läst. Hon är älskad. Och hon är kvinna. Ett statarbarn. Jo, nog händer det att kollegor tittar över huvudet på henne istället för att hälsa. Men det handlar inte bara om lite smålöjlig högfärd utan mera om trenderna i samhället och kulturvärlden idag. Där är det de unga som visas upp, som räknas ålderdom, premieras inte, inte ens hos en författare.

Går ungdom och skönhet före litterär talang?

Elsie plutar betänksamt med munnen.

– Nej. I grund och botten inte. Det har ju ingenting med det egentliga författarskapet att göra. Det är ett samtidsfenomen. Man tillber fru Media som en gud, som styr tyckandet och som man ska anpassa sig efter och buga eller niga inför. För framgångens skull. Den syftande författarens liv och arbete är en helt annan och mycket allvarligare sak. Lyckligtvis är vi många som vet det.

Hon får ofta frågor där folk ber henne om hjälp i sitt skrivande.

– Det kan vara allt från att hitta på en bra romantitel! Men jag tror man måste börja i rätt ände; skrivandet ska födas ur ett inre behov och inte ur drömmen om att bli kallad författare. Många är sorgligt naiva ifråga om utgivning. De blir så väldigt besvikna när förlagen tackar nej. Men konkurrensen är stenhård. Yrket kräver mycket. Först och främst måste man ha nånting att säga och därefter språkliga verktyg att bearbeta det med. Jag är i grunden poet. Det hjälper mig även i prosaskrivandet. Och jag är noga. Petar hela tiden även i andras texter om mig! Det måste vara min rytm till mina ord.

Hon ser på mig och varnar för att vi nog kommer att ha en korrespondens om denna text. Vilket jag snart kan notera att vi också får. I all vänskaplighet skriver hon.

Beata, det här är inte klokt.

Antingen blir du rasande när du ser allt rött, eller också läser du igenom det hela lugnt och inser att du nog får skylla dig själv. Du rörde verkligen om i grytan! Lade vikten vid det viktiga. Och jag såg det som min kanske sista intervju med möjlighet att få säga vad jag vill ha sagt – förutom det som redan finns sagt i boken. Nu hoppas jag att jag inte klantar till det när jag ska skicka – jag är dö´trött nu o orkar inte mer. Det har varit en pressande tid med allt skit som drabbade min kropp efter en olycka. Nu får du göra som du vill med alltihop. Jag tänker inte protestera även om du förkastar mina röda ord – jag dör inte av det. Jag gillade dig i alla fall.

Hej då!

Elsie

Ur KLASS nr 4-2016