Recension- Att skjuta hästar

Ur Arkivet

Att skjuta hästar
Kjell Eriksson
Ordfront förlag (2015)

Av de femhundra svenskar som reste ner för att kämpa mot fascismen vid inbördeskriget i Spanien, kom färre än tvåhundra tillbaka. Minnesmärket över de stupade svenskarna, La Mano, i det centrala Stockholm, säger något om hur vi såg på våra landsmän som reste ner. De var hjältar.
1936 hade general Franco gjort uppror mot den demokratiskt valda republikanska regeringen. Han gav Spanien tre år av inbördeskrig som följdes av decennier av fascistiskt styre.

Alfons Andersson var en de tiotusentals som från hela världen reste till Spanien för att ansluta sig till de Internationella Brigaderna.
Att skjuta hästar handlar om Alfons strid för socialismen. För en bättre värld. Han ville förändra. Men det var svårt, i ett främmande land där vänner och fiender inte alltid kunde skilja varandra åt. Där solidariteten var villkorad. Där tristess på ett ögonblick byttes mot livsfara. Det kändes ofta hopplöst.
Mellan raderna är Alfons uppgiven. Att kriga är att mista persedlar, vänner, kärlekar, tilltro och hopp. Men kriget ger också ögonblicksförnimmelser. En kopp kaffe i gryningen. Ett oväntat samtal. En vindlande utsikt över bergen.
Och att döda. Och att skjuta hästar. Underligt nog tänker Alfons att det är plågsammare att skjuta hästar. Att släcka liv hos en individ som verkligen inte har gett sig in i detta frivilligt. Men vem har det?

En nutidens Alfons tänker tillbaka: Jag hatade klassamhället och orättvisorna men visste med mig att ingenting var lättköpt. Paradiset var ett helvetes jobb att erövra.
Det är en tuff, rå men också varm och poetisk krigsdagbok. En lågmäld skildring av helvetet. Ett av alla krigshelveten som vi förser oss med.

Beata Hansson

Ur nr 3-2015

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

fjorton + tretton =