Recension: Familjen Vinge av Maria Sandel

Familjen Vinge

Maria Sandel
Murbruk förlaget (2015)

Maria Sandels Familjen Vinge är ett rikt tidsdokument befolkat av arbetare som på olika sätt drabbas av svårigheter som de måste ta sig igenom. Den publicerades ursprungligen som följetong i Social-Demokraten och återutgavs i våras. Det är ytterlig knapphet, det är sorg, arbetsolyckor och svek. Det är alldeles för låga löner, för höga hyror och för långa arbetsdagar. Människor böjs och bryts under bördorna. Ändå är det kvarstående intrycket av romanen kärlek. Kärlek är den fattiges rikedom. Kärleken i vilken man lägger sitt liv, kärleken och omtanken om sin nästa vilken får en att orka ännu ett steg, ännu en dag.

Här finns solidariteten med alla olycksbröder och systrar runt omkring, grannar och arbetskamrater, man gör det man kan för sin nästa, för man vet att man själv är beroende av andras hjälp om man faller. Romanen utspelar sig på Kungsholmen i Stockholm. Det är de trakter där Maria Sandel levde 1870-1927.

Maria var både döv och hade nedsatt syn, men hennes förmåga att med ord ge liv och gestalt åt dessa arbetarfamiljer och miljöerna de lever i är stor. Man berörs och bryr sig från första sidan. Möjligen kan jag som läsare känna att ibland beskrivs speciellt arbetarkvinnorna ha sådana upp-offrande kärleksfulla hjärtan och vara så tillmötesgående, att jag tror det är en aning skönmålning, skapad av den tidens ramar för hur en bra kvinna skulle vara.

Maria Sandel räknas som vår första kvinnliga arbetarförfattare, hon har ett sällskap uppkallat efter sig sedan ett par år tillbaka som anordnar bland annat stadsvandringar i miljöerna där böckerna utspelar sig och där hon själv bodde. Det är ett fint initiativ att återutge boken i sin ursprungliga version och intressant att få läsa efterordet av Rickard Rens, där vi får veta vilka delar som Bonniers valde att ta bort när de publicerade boken som enkronasroman 1913.

Jane Morén
KLASS 2-2015

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *