Jeppe Barbaren

Jesper Lundby

Egen utgivning (2019)

Ett gråtrist Norrköping och ett jag som längtar sig bort, längtar till en större mening, till kärlek och ett par vita Reebok Classics löper som en råd tråd genom Jesper Lundbys debut. Somliga dikter är på några rader, ibland som lustiga oneliners eller frustrerade utrop. De fungerar effektivt som pauser i det annars ofta höga tempot, men stör samtidigt läsningen. Andra dikter vindlar iväg över sidorna, som tankar under rus, fritt associerande.

Stilen svänger också, från finstämd poetiskt till mera dagbok. Det är när Lundby låter språket vara rakt på och vardagen grå dikterna fungerar som bäst. Här finns partier som blänker till. Här finns rytm, rim, upprepningar som håller ihop, en frustration som morrar mellan raderna. Staden Norrköping förändras – ”dom river upp hela city/byter ut mot något annat / bygger en ny stad / för några andra” – men enbart på ytan. Problemen består. Knark och kriminalitet. Den meningslösa tristessen som inte kan byggas bort; ”vi jagar hundradelar/investerar livet i Jack Vegas-maskinen / i väntan på katsching/när fan kommer det någonting?”

Jeppe Barbaren är inte dikt för pedanter. Växlingen är stor, tippar över till spretig. Ett par dikter berättar om familjemedlemmar; de känns lite malplacerade. Poetiska naturbetraktelser gör mig också frågande. Jag är ju just lite av en pedant. Jag vill helst följa jaget och hans funderingar. Helst hela tiden.

Viljan att omfamna, ibland ett helt samhälle känns det som i en enda dikt, är stor, och bidrar till det vildvuxna. Det kittlar förstås också pedanten i mig. Jag behöver några omläsningar för att hänga med, uppskatta. Referenserna till Conan Barbaren, Hjulben och annat jag som sjuttiotalist är väl bekant med hjälper till att få mig på gott humör.

Om det finns en uppmaning i Lundbys dikter är det att vi måste börja bry oss mer om varandra. Och mindre om det ytliga, såsom vita skinande sneakers.

Boken finns att köpa via Bokus eller AdLibris.

Carola Ankarborg

UR KLASS nr 1-2020