Arkivet. Nr 3-2015. Recension.

Private Island

Why Britain Now Belongs to Someone Else

James Meek
Verso (2014)

Jag hade för tio år sen privilegiet att översätta en roman om första världskrigets Sibirien av journalisten James Meek: Den yttersta kärlekens Gulag. Sen dess följer jag de föredömliga texter han skriver om allt möjligt, framför allt i London Review of Books.

Nu har Meek samlat en mångårig artikelserie till en bok som fått stor uppmärksamhet och bland annat tilldelats George Orwell-priset. Den heter Private Island. Why Britain now belongs to someone else och skildrar många aspekter av de statliga utförsäljningar som inleddes av Thatcher och fortsattes av New Labour.

Meek har gått oerhört omsorgsfullt tillväga för att kartlägga de olika skeendena, och i synnerhet på vilka sätt de glatt nyliberala politiska ambitionerna överlistades av kapitalismens mekanismer – med slutresultatet att det överallt är konsumenterna (utöver dem som blivit av med jobben) som får betala för bibehållen och i många fall försämrad samhällsservice. Med rätta kallar han de höjda avgifterna en skatt som drabbar alla, och därmed i synnerhet de fattigaste.

Inledningskapitlet skildrar hur utförsäljningen av det brittiska postverket, Royal Mail, passar in i en allmän trend att ersätta fasta, hyggligt betalda anställningar med underbetalt tillfällighetsarbete. Det sker genom att skapa fri konkurrens som leder till att postmängderna (vars innehåll samtidigt har förändrats i riktning mot ett mer kommersiellt innehåll) fördelas på olika bolag – en utveckling vi känner igen från Sverige, och som i Nederländerna till slut bemöttes med lagstiftning mot lönedumpning.

Ett kapitel om den misslyckade renoveringen av signalsystemet på en av den brittiska järnvägens stambanor, den mellan London och Glasgow, ger stora lärdomar om vilka svindlerier som blir möjliga i samband med hemliga upphandlingar, som framför allt stänger ute personer med sakkunskap.

Hela det specialskapade konsortiets idé var att kunna köra snabbare och tätare turer med hjälp av ett datorbaserat signalsystem, mobile blocks. Problemet var dock att tekniken bara fanns på idéstadiet, och till dags dato inte har genomförts nånstans i världen. I synnerhet inte på sträckan London-Glasgow, som enligt Meek har hunnit förfalla så till den grad att renoveringsbehoven är astronomiska.

Mycket av berättelsen om det brittiska järnvägsnätets katastrof och dödsoffer förutsätts vara självklara för en brittisk läsekrets och bör nog kompletteras om boken översätts. Men kapitlet, som heter Signalfel (Meek är bra på ordlekar också), är oerhört instruktivt för alla med intresse för hur upphandlingar kan pumpas upp av orealistiska framtidsdrömmar.

Berättelsen om hur Gloucestershire översvämmades regnsommaren 2007, när England tillfälligt befann sig i en annan klimatzon, växer ut till en bred redogörelse för hur samhällsinstitutioner skapades på 1800-talet och gav goda vinster åt de lokala kapitalisterna, därefter övergick i det allmännas ägo, och sen hur vattenverken när de under Thatcher såldes ut billigt blev vinstmaskiner som kunde ta ut mer och mer av kunder som inte har nåt annat alternativ.

Här ligger Meek nära den italienske juristen Ugo Matteis bok om det grundlagsvidriga i utförsäljningen av det gemensamma, som utkommer på svenska i höst.

Kapitlet om elnätet koncentrerar sig på paradoxen att de utförsålda elbolagen i Storbritannien till slut åter har hamnat i statlig ägo, men med skillnaden att det numera är utländska stater som äger produktion och distribution, i synnerhet franska EDF. Och de får fantastiska villkor för att upprätthålla och bygga ut elproduktionen: bidrag, skattelättnader och närmast gränslös rätt att höja elpriserna, till exempel för att finansiera den kommande kärnkraftsutbyggnaden. För det återkommande grundproblemet med de nyliberala regimerna är ju att staten vare sig tillåts låna eller trycka mera pengar till investeringar och underhåll.

Meek byter sen återigen bransch och skildrar höftledsoperationernas historia genom att bege sig till det lilla statliga sjukhus där kirurgen John Charnley på femtio- och sextiotalet gjorde de utprovningar och uppfinningar som sen dess har kommit miljontals personer till godo över hela världen, och till en överkomlig kostnad. En lustig detalj är att höftreservdelarna tillverkas i USA, men inte säljs där, eftersom andra mer spekulativa konstruktioner ger högre avkastning (och mängder av smärtsamma misslyckanden).

Men huvudpoängen i kapitlet om National Health Service är att sjukvården aldrig såldes ut, utan istället nyliberaliserades inifrån genom metoder för mätning av kostnad och effektivitet som känns ytterst välbekanta för oss i Sverige, där den offentliga förvaltningen har imploderat genom vad statsvetaren Patrik Hall döpt till managementbyråkrati. Det enda uppmuntrande i Meeks reportage är andan på John Charnleys sjukhus Wrightington. De fortsätter ta hand om patienterna efter bästa förmåga, trots allt. Med ett roligt grepp beskrivs verksamhetsledaren och chefskirurgen Martyn Porter som en fungerande dubbelnatur, som gör det bästa av det ekonomiska tyranniet.

Slutkapitlet är ytterst relevant också för svensk bostadspolitik. Thatcher sålde ut de kommunala lägenheterna till vrakpriser, precis som i Stockholms stad. Men de brittiska regeringarna har varit mycket mer släpphänta än de svenska ifråga om att tillåta hyreshöjningar, vilket i kombination med allt högre krav på mottagarna av bostadsbidrag leder till att allt fler inte har råd att bo. I bokens slutrader utesluter Meek inte att historien kommer att upprepa sig så att det återuppstår slumområden såna som socialstaten lyckades utrota. Genom hela kapitlet löper även ett försök till inlevelse i hur välfärdsårens arkitekter tänkte och hur deras lösningar för bra liv åt vanligt folk nu kommer på skam genom billiga reparationer och förtätning av grönområden.

Den yttersta kärlekens Gulag var en fröjd att översätta, eftersom den tecknade upp en okänd värld, där kastrater, kommunister med flera samexisterade i ett strängt snölandskap, med järnvägen som civilisationens grundval. Private Island är på samma vis späckad med små och stora aha-upplevelser och livsöden. Förhoppningsvis stärker den i det allmänna medvetandet immunitetsskyddet mot kommersialismens härjningar genom att belysa i alla vrår hur dagens beslutsfattande fungerar.

Citatet på baksidan, i röda blockbokstäver, förtjänar att upprepas:

Den huvudsakliga allmänna egendom som Margaret Thatcher, Tony Blair och nu Cameron säljer ut är inte kraftverk eller tåg eller sjukhus. Det är själva allmänheten: det är vi.

 John Swedenmark