Historiskt porträtt ur nr 1/2018

Hans främsta kännetecken var novellen. Noveller, kortberättelser eller proletärskisser, alltså kortare texter som även kunde publiceras i arbetarpressen. Karl Östman debuterade 1909 på Gustav Lindströms förlag som trettiotreåring med novellsamlingen ”Pilgrimer”. Tre år senare, 1912, kom nästa novellsamling ut men då på Bonniers förlag. Skrivande kom att pågå under hela hans yrkesverksamma liv.

 TEXT: Ewa Bergdahl Foto: Maria Kilbaum Karl Östmansällskapet

 Hur är det möjligt för en kroppsarbetare med tungt arbete tio timmar om dagen sex dagar i veckan att skriva böcker? För de allra flesta av oss är detta något helt otänkbart, men det finns några få lysande undantag – Karl Östman, sågverksarbetare och samtidigt författare under hela sitt liv – var en av dem. Han är en av de fåtaliga arbetarförfattare som var verksamma under det tidiga 1900-talet och som sedan fortsatte att leva och verka som arbetare även efter att han blivit erkänd som författare och fått sina berättelser utgivna på etablerade förlag. Att leva på sitt författarskap var få förunnat om man inte hade borgerlig bakgrund och en familj som ekonomiskt kunde backa upp en. Karl Östman kom från mycket fattiga förhållanden och det är kanske inte så konstigt att han fortsatte att arbeta på sågverken för att försörja sig och sin familj. Många av hans arbetskamrater tyckte att han var en underlig en, som ägnade sig åt skrivandet på sina få lediga stunder. Samtidigt kände han sig inte heller helt välkommen i den borgerliga förlagsvärlden. De som kände honom och träffade honom berättar att det fanns en viss bitterhet hos honom över detta att inte känna sig riktigt hemma någonstans.

Det var i Sundsvall han och hans hustru Hilda var bosatta med de tre döttrarna varav två dog i tbc före tjugoårsåldern. Tuberkulos var en vida spridd och smittsam lungsjukdom som framför allt drabbade arbetarklassen. Familjen Östman bodde i ett litet trähus uppe på Södermalmsgatan och från fönstret i sitt arbetsrum i vindsvåningen kunde Karl Östman blicka ut över de otaliga sågverkens och trämassafabrikernas högresta skorstenar på Alnön. Hit hade de flyttat 1909 efter att tidigare bott i sågverksbostäderna ute på Alnön, men blivit vräkta på grund av Karl Östmans politiska och fackliga engagemang. Ett öde som de delade med många andra arbetarfamiljer. Under det sena 1800-talet växte träindustrin i en rasande takt och sågverken växte upp som svampar ur jorden längs Norrlandskusten. Men ingen annanstans i världen låg de så tätt som på Alnön utanför Sundsvall. Det var ägarna till de många sågarna som under 1890-talet med hjälp av vinsterna från sina fabriker byggde upp den pampiga stenstaden Sundsvall. Men precis som i Stockholm och i många andra städer fanns de flesta arbetarbostäderna i ytterområdena. Södra bergen i Sundsvall, där Karl Östman med sin familj bodde var just ett sådant ytterområde fullt med enkla träkåkar och syrenbersåer.

Karl Östman föddes i Nätra socken i Ångermanland år 1876. Fadern var snickare till professionen men arbetade som båtsman vid flottan och de bodde därför först i ett litet dragigt kronotorp. Efter några år byggde de en egen stuga lite närmare kusten i Hummelvik. Fadern tog de arbeten han kunde få och var ofta borta längre perioder från hemmet. Vid ett sådant tillfälle blev familjen vräkt från sin stuga eftersom den utgjorde säkerhet för krediten i handelsboden. Skulden var på 100 kronor och hade kanske gått att lösa in om handelsmannen bara gett sig till tåls tills fadern återvänt. Att ständigt flytta var många fattiga familjers öde. I sina hågkomster berättar Karl Östman att familjen flyttade hela sexton gånger. Liksom många andra drog de sig ut till kusten där det fanns möjlighet till arbete. Sågverkssamhällenas befolkning fyrdubblades under bara ett par decennier.

Så snart barnen blev stora nog att arbeta fick de börja på sågen eller ta något annat tillfälligt jobb. Karl Östman började redan som 10-åring med att stapla kockved på ett sågverk. Det var träbitar, så kallade avfallsknubb, som såldes till fraktskutorna som låg ankrade intill sågverken. Veden användes av kockarna i kabysserna. Men han arbetade även som vallpojke, kördräng, ångbåtseldare och hjälpreda till en trädgårdsmästare. På sågverken prövade han de flesta sysslor. Vid tjugo års ålder började han som stabbläggare och fortsatte med detta arbete tills en olyckshändelse i 60-årsåldern gjorde honom arbetsoförmögen. Stabbläggning var ett av de allra tyngsta och farligaste arbetena på en såg. Plankorna bars på axeln upp till stabben längs en smal träspång. Det krävdes avsevärd kroppsstyrka och bra balans för att klara detta med den omänskliga arbetstakt som rådde och i alla sorters väder.

Med skolgången blev det lite si och så för Karl Östman. Ett par år i folkskola var allt han gavs möjlighet till, men som vuxen gick han ett halvår på Brunnsviks folkhögskola tack vare hjälp från förläggaren Karl Otto Bonnier och Ture Nerman. På något sätt lyckades han ändå skaffa sig bildning. Hans läshunger var stor.

”Hur jag kunnat bli författare är mig också en gåta. Det litterära arbetet var lika svårt som att hugga sig fram i berg med primitiva verktyg redan från början, och så är det väl ännu.”

Om det är någon som kan skildra hur hårt och tungt arbete känns i hela kroppen så är det Karl Östman. Hans författarskap var präglat av hans starka sociala patos och hans vilja att beskriva den hårda verklighet som fanns omkring honom. Orättfärdigheterna, förtrycket och det ständiga slitet för brödfödan var återkommande motiv i hans böcker. Samtidigt finns där ett drömskt stråk av längtan efter en bättre tillvaro, ett lyckligare liv.

Men det var inte enkelt att skriva. Liksom flera andra av de tidiga arbetarförfattarna måste Karl Östman ha kämpat med språket och med att hålla samman sina berättelser och ge dem dynamik. Vid ett tillfälle yttrar han om sig själv följande:

”Hur jag kunnat bli författare är mig också en gåta. Det litterära arbetet var lika svårt som att hugga sig fram i berg med primitiva verktyg redan från början, och så är det väl ännu.”

Det är kanske inte att undra på att novellen var Karl Östmans främsta kännetecken. Noveller, kortberättelser eller, som dessa alster även kallades, proletärskisser var kortare texter som även kunde publiceras i arbetarpressen. När Karl Östman debuterade 1909 på Gustav Lindströms förlag som trettiotreåring, var det med en novellsamling som han valde att kalla Pilgrimer. Tre år senare, 1912, kom nästa novellsamling ut men då på Bonniers förlag, En fiol och en kvinna och andra historier, och Bonniers gav 1916 ut den tredje novellsamlingen: Hunger. En bok om sågverksfolk och annat. Därefter blev det ett långt uppehåll. Karl Östman arbetade på ett romanmanus men efter många turer med brev fram och tillbaka mellan honom och Bonniers förlag och flera omarbetningar fick han manuskriptet i retur. Förlaget ansåg sig inte kunna ge ut hans verk. ”Alltför innehållslöst …” menade förläggaren.

Så småningom hamnar dock manuskriptet på arbetarrörelsens förlag Tiden och där utkommer det 1923 med titeln Den breda vägen. Då är Karl Östman 47 år gammal och stabbläggare sedan närmare tjugo år tillbaka.

Under åren skrev han även både dikter, noveller och debattartiklar som publicerades i den norrländska arbetarpressen. 1944 beslutar Folket i Bilds förlag att ge ut Den breda vägen i en nyutgåva, något som gladde Karl Östman, som då kunde hoppas på betydligt fler läsare. På 1970-talet gav även bokförlaget Ordfront ut Karl Östmans roman, i en pocketutgåva.

Det finns många självbiografiska scener och situationer i Karl Östmans berättelser. Han hämtade inspirationen från sin egen upplevda verklighet och från de arbetsmiljöer han kände så väl till. Hans texter är täta och lite ordknappa. Det är som om han försökte fånga in ett helt händelseförlopp på några enstaka rader. Litteraturvetaren Beata Agrell, som studerat hans författarskap, menar att hans texter är skrivna för begrundan, det vill säga de är tänkta att få läsaren att själv reflektera över betydelsen av det lästa. Ofta använder Karl Östman även en berättarröst som kliver in i texten och ger läsaren vägledning. Örjan Torell, som arbetat med projektet Norrlandsstadens litterära modernism vid Mittuniversitetet i Härnösand, kallar Karl Östmans sätt att liksom kasta in läsaren direkt på en plats för ”torgmodellen”. Den som läser Karl Östmans texter hamnar direkt i en specifik situation och möter ofta en eller flera människor utan att först ha blivit introducerad för varken personerna eller miljön. Örjan Torell menar att Karl Östman använder sig av ett synkront berättarsätt och inte ett diakront, det vill säga han undviker ett kronologiskt berättande och koncentrerar sig på en situation. På så sätt gör Karl Östman oss varse de skildrade människornas olika sociala livsvillkor och som Örjan Torell så träffande beskriver det: ”litteraturen stannar liksom upp och ser sig synkront om i det sociala livet istället för att diakront skynda framåt längs tidsaxeln mot slutet på en historia.” Hos Karl Östman framträder också ett medvetet avståndstagande från intriger. Istället tecknar han skarpa men statiska scener som tydliggör individernas positioner i samhället och deras relationer till varandra.

Nästan samtliga noveller som Karl Östman skrev handlar om sågverksarbetet och dess hårda arbetsvillkor. Det dagliga slitet, bristen på mat och de många olyckorna som förmörkade arbetarnas vardag, var ämnen som han ständigt återkom till. Hans impressionistiska stil med plötsliga hopp mellan olika händelser och scener och hans återhållna språk är samtidigt påfallande modernt. Med hjälp av utropstecken, bindestreck och rader av punkter kunde Karl Östman många gånger säga mer än genom att använda många beskrivande ord.

”Sprutan arbetade jämt – stönade och jämrade som en ledsjuk i fogningarna. Mannen som skötte henne svettades av ansträngning och spänningen, ivern och ett slags ängslan för – – – för sina platser om sågen skulle brinna ner – – för de hemmavarande, hustrun och barnen i stugorna däruppe – – – Gud – – – Om det skulle fatta eld också där! Dä – – – Och jag som har oförsäk – – – Där – – -! Se där – – skrek en karl plötsligt och pekade med en dåres uttryck i ansiktet mot sågens gavel. Se! Nu slår dom ut – – -!”

Ur novellen Sågen brinner som ingår i debutsamlingen Pilgrimer 1909

När storstrejken 1909 pågick, skrev Karl Östman ett antal artiklar till arbetartidningen Nya Samhället i Sundsvall. Det var ögonblicksbilder från de stängda sågverken, reflektioner över de krigsfartyg som beordrats till Sundsvallstrakten och som låg ankrade ute på redden, om strejkbryteri och om arbetsgivarnas försök att lura arbetarna att strejken var avblåst. När strejken var över och arbetet återupptogs tvingades arbetarna vid sågverken att skriva på en förbindelse där de lovade att inte organisera sig fackligt. Karl Östman med flera radikala arbetare vägrade och blev därmed arbetslösa och vräkta från sina hem. För Karl Östman var den fackliga och politiska organisationen och kollektivet oerhört viktiga. Endast genom att organisera sig kunde arbetarklassen uppnå bättre arbetsvillkor och ett lyckligare liv.

Vad var det som drev Karl Östman att skriva? Han ville skildra arbetet vid de norrländska sågverken och han ville ge röst åt de många som slet där för sitt dagliga bröd. Men som jag inledningsvis skrev: det är en stor gåta hur det var möjligt för honom att producera fullödiga noveller och berättelser samtidigt som han arbetade. Karl Östman lyckades trots alla hinder som fanns runt omkring honom. Det finns få eller ingen arbetarförfattare som har kunnat skildra kroppsarbete på motsvarande sätt. Karl Östman är arbetets författare liksom Johan Ahlbäck, valsverksarbetaren från Smedjebacken, är arbetets målare.

Till minne av Karl Östman finns Karl Östman-sällskapet. Sällskapet bildades i Sundsvall 2002 med syfte att bevara Karl Östmans minne, arbeta i hans anda och utforska hans författarskap samt sprida kunskap om samtidens historia. Mer information om sällskapet: www.karlostman.com

 Av Karl Östman finns utgivet:
Pilgrimer, Gustav Lindströms förlag (1909)
En fiol och en kvinna och andra historier, Bonniers förlag (1912)
Hunger. En bok om sågverksfolk och annat. Bonniers förlag (1916)
Den breda vägen. Tidens förlag (1923), Folket i Bilds förlag (1945), Ordfront förlag (1977).
Stabbläggare och andra noveller av Karl Östman. Ordfront förlag (1976).
I stenstad. Noveller och andra texter av Karl Östman. Karl Östman-sällskapet (2009).
De döda sågverken på Alnön. Artikelserie i Sundsvalls tidning 1934-1935. Sundsvalls tidnings årsbok 1977, Karl Östman-sällskapet (2012).
Två röda pennor. ett urval texter av Maria Sandel och Karl Östman. Maria Sandelsällskapet och Karl Östman-sällskapet (2016).

 Ur KLASS 1-2018