CHEFREDAKTÖR Beata Hansson

Ledare

När vi förra våren helt plötsligt skulle göra en 180-graders sväng i Natofrågan, så var det någonting som brann till i mig”, säger Micke Evhammar, författare och pensionerad byggsmed. Han berättar i podden Vi som bygger landet att han skrev boken Hårt regn i en känslomässig upprördhet. Han ville att det skulle vara något slags rop ur djupet. Ett: ”Hallå, vad håller ni på med?” Att vi människor beter oss som idioter med en väldig förmåga att sabba för oss själva, fast vi lever i den bästa av världar, fick honom till slut att brisera. Och nu är boken klar. Ett resultat av vrede, sorg men även lite hopp och kampanda.

Och det är så jag tror att skrivande måste starta. Med ett starkt inre uppdrag. Något som bara måste berättas! Just i arbetarlitteraturen finns det så mycket av detta. Av känslor, drömmar och ilska. Allt måste kunna bli bättre. Vi kan inte gömma oss bland boksidorna i deckare och ”feel good”- romaner. Vi måste ut i verkligheten och gräva fram våra berättelser.

När jag talade med verksamhetsledaren för Helamalmö, Nicolas Lunabba, om vad vi kan göra åt eländet som finns omkring oss, insåg jag att det finns fler verkningsfulla vägar än pennans för att på riktigt förändra.

Man kan kliva ut i världen och ge ett praktiskt handtag, som till exempel att ta hem en liten vingklippt människa till sitt hus, mata, uppfostra och skicka ut en flygfärdig tonåring i den stora världen. Det gjorde Nicolas Lunabba, sen skrev han dessutom en bok om det, Blir du ledsen om jag dör?.

Man kan göra som de regimkritiska ryska författare Petra Thorgren skriver om i ”Utblick”, använda sig av science fictionverktygen för att komma åt problemen man ser.

Man kan också göra som författaren Marit Kapla, ge sig ut på landsvägarna, vandra genom verkligheten och ägna sig åt att lyssna. Om vi bara hör vad folk säger, kanske vi kan nå varandra och även bygga på det som ska göra världen bättre.

Flera av de böcker vi recenserar i detta nummer rotar i eländet, i mörkret och i orättvisorna som stoppar möjlig­heterna till en ljusare värld. Alla vet ju hur mycket segregation förstör. Absolut ingen tjänar på det. Samtidigt växer murarna mellan oss. Den som lyssnade på Andreas Cervenkas sommarprat från den 27 juni förstår också mekanismerna kring girighet lite bättre. Det räcker uppenbarligen inte med att alla vet.

Eller så kan man teckna fram orättvisorna. Den bästa, rent objektivt sett (!), heter Robert Nyberg. Bland annat illustrerar han i Klass. Vi pratar även med honom i detta nummer om drivkraften bakom det politiska satirtecknandet.

Nu vill jag inte höra något om naivitet när jag ropar ut våra förmågor över tangentbordet om vad vi kan åstadkomma tillsammans. Solidaritetenstid är faktiskt här igen! Ordet, som under ett par årtionden nästan verkat utdött, hör jag folk använda igen. Vi är på väg att inse att vi inte är någonting utan varandra, att vi inte ska sörja utan vi ska organisera oss. Och vi ska fortsätta skriva folk på näsan. Förr eller senare släpps orden in till en bra plats innanför skalet.

Men det krävs tålamod. Det kan tid. I äldre arbetar­skildrares verk kan vi krasst konstatera mycket motvind i seglen. Inte minst i negligering­en av kvinnor. Vem minns till exempel Inga Lena Larsson som vi lyfter fram i detta nummer? Och det gör vi för att visa att det faktiskt finns saker som går framåt, kanske med litteraturen som draghjälp, kanske inte. Sådant vet man ju aldrig. Men vem vågar chansa? Så skriv, bara skriv!