Sömnens flygande poet har lämnat jorden

Ur nr 2-2019
TEXT OCH FOTO: Jane Morén

Raul Leikas föddes i Finland 1946. Han bodde länge i ett fosterhem där han blev fysiskt och psykiskt misshandlad. Han fick arbeta tungt i jordbruk och med städning redan som barn. Biblioteket blev hans fristad. Raul utbildade sig till verkstadsarbetare med svarvning som specialitet. Han värvades som många finska yrkesarbetare till Sverige 1970 och arbetade här på Scania, Alfa Laval och andra industrier.

Han tröttnade på att ingenjörerna inte lyssnade på hans förbättringstips, och utbildade sig till maskiningenjör. Under studieåren försörjde han sin växande familj som busschaufför. Så blev han arbetsledare och konstruktör på en Samhallverkstad, där han hade ett varmt engagemang för sina ”gubbar”, som ofta var duktiga yrkesmän.

Som konstruktör uppfann han bland annat ett av de första höj- och sänkbara arbetsborden och ”buster”-vagnen som fortfarande används på bland annat sjukhus och tvätterier. Han ritade också ergonomiskt riktiga arbetsplatser på vårdcentraler.

Redan ett år efter att Raul kom till Sverige, började han sina första försök att skriva på svenska. Hans samhällsengagemang var stort, han hade en härlig humor, var omtänksam och generös och stod alltid på de utsattas sida.

Den 24 april i år gick Raul bort i cancer. Han lämnar sex vuxna barn och 13 barnbarn. Han bodde i Norsborg, en av Stockholms södra förorter, de senaste 17 åren med sin kärbo Frances Tuuloskorpi.

Som hans kärbo skriver: Eller flugit bort, kanske han skulle säga själv. Raul var en sömnens flygande poet.

Om det berättar hon i ett inlägg på Facebook: Nu ska jag berätta en sak om Raul. Jag har skrivit att han var en sömnens flygande poet, och då tänkte jag på att han ibland berättade om hur han kunde vara ute och flyga om nätterna och se allt möjligt vackert. Så tänkte jag att han flög iväg från sin sjukhemssäng där han låg förlamad och förstummad.

Men Raul drömde inte bara om att flyga. Faktiskt så jobbade han mest. Han berättade om långa komplicerade drömmar då han arbetade på stora fabriker med galna chefer. Vaknade han på natten och somnade om så fortsatte drömmen där den nyss slutat – ”jag fick bara pisspaus”. På morgonen kunde han vakna genomtrött av nattens slit. Men ofta var han nöjd också, han som hade varit en skicklig svarvare och senare konstruktör kunde rädda produktionen i den nattliga fabriken, trots de galna cheferna.

Många är de medlemmar i Föreningen Arbetarskrivare som träffat Raul Leikas. Han var en mycket omtyckt medlem och även medarbetare i KLASS. Ofta kunde man träffa på honom på olika evenemang med kameran redo, vilket resulterat i många fina bilder. Han var också en mycket uppskattad poet, med genuin klasskänsla och härligt poetiskt språk. Men han ville inte göra något väsen av sig eller sina dikter. Efter övertalning lyckades vi dock få publicera några av hans dikter i nummer 4/2016. Men någon intervju ville han inte ge, han tyckte inte att han var en viktig person att skriva om.

Vi är många som sörjer denna ovanligt fina människa som var så generös, klok och full av humor. Vi kommer bevara honom i ett ljust minne som en av de människor som inte står i rampljuset, men som sätter stort avtryck på jorden

Nyårsafton 2013 skrev Raul detta:

Nytt år! Vadå för nytt? Det är i det gamla tidshavet vi försöker navigera våra bräckliga farkoster!

Vi sjösattes i tidsvattnet ensamma, nakna och oskyldiga. Våra seglatser i tiden har skänkt oss lycka och olycka, visdom och fördomar. Fördomarnas moln har ofta skymt visdomens sol, så att vi inte ha kunnat undvika de sårande skären i tidens mörker.

Nytt år? Vad är nytt? Vi flyter mot vårt mål, ibland med sällskap och ibland mol allena.

Tiden i oss har vi försökt stoppa vid de strålande stora lyckostunderna, men tidens strömmar kan vi inte styra. De svåraste ögonblicken har vi försökt blåsa i våra segel, men likväl har tidens furste låtit tiden rulla med oss i sin egen förutbestämda takt.

Nytt år! Var går tidens gräns i tidsvattnet? Vem har ritat den? När vi närmar oss det tidslösa målet bär tröttheten oss i sin mjuka famn och vinden viskar vackra ord i våra öron. Ögonen sluts bakom ljusets gardin och tanken blir äntligen fri.

Så god fortsatt resa på tidshavet, alla vänner och ovänner!

Publicerad i KLASS nr 2-2019