Ur arkivet 4-2017.
Text: Bernt-Olov Andersson
Jag har några brev som jag vårdar ömt. De är inte särskilt många, men de sträcker sig över en period av 20 år. Poeten Stig Sjödin är avsändaren. Det första brevet är från oktober 1971 och inleds med orden: ”Broder på den vanskligaste av vägar”.
Jag var 23 år, arbetade i Sandvikens järnverk, bodde fortfarande hemma hos föräldrarna och hade skrivit mina allra första dikter på små lappar vid maskinen som kanthyvlade stålband. Min fästmö skrev ut dem på sin Facit reseskrivmaskin och min blivande svärfar, som var en intellektuell arbetare i samma järnverk, hade råkat få se mina taffliga alster. Han övertalade mig att följa med till Sandvikens bibliotek och lyssna till en riktig poet från Stockholm.
Poeten läste ur diktsamlingen ”Klarspråk” och det var mitt allra första möte med Stig Sjödin. Jag var nervös och osäker. Jag hade stor respekt för honom. Men han talade vänligt till mig, tog med sig mina sju dikter hem till Stockholm och skrev uppmuntrande brev tillbaka:
… du ska skicka dina dikter till tidningar och tidskrifter för att pröva var du står. Du kommer att få dem tillbaka, men för varje gång kommer du att spänna en fåle för vagnen – och då blir det bättre. Småningom går det hål på motståndet.
Jag gjorde som han sa och skickade mina dikter till tre fackförbundstidningar: Metallarbetaren, Kommunalarbetaren och Byggnadsarbetaren. Trots att Stig Sjödin skrev att jag skulle få dem tillbaka, så visade det sig att alla tre fackförbundstidningarna hade köpt dikter av mig! Alla tre! Problemet var att samtliga hade köpt samma dikt. Jag kände mig tvungen att ringa runt till kulturredaktionerna, som fackförbundspressen hade på den tiden, och erkänna mitt misstag, bekänna att jag var nybörjare.
Men redaktörerna var mycket vänliga mot denne 23-årige järnverksarbetare från Sandviken och tillsammans döpte vi om dikten så att den hette olika i de tre tidningarna. Det var början på mitt liv som författare. Det var poeten Stig Sjödin som fick mig att våga.
Det sista brevet från honom är daterat 12 november 1992, alltså över 20 år senare. Jag är då etablerad heltidsförfattare och har gett ut både diktsamlingar och romaner. Poeten Stig Sjödin är då min vän och förebild. Vid det här laget vet Stig att han har lungcancer och skriver till mig:
Om den där jävla cancern jag drog på mig genom cigarrettrökning är att säga att den står stilla på röntgenbilderna, men jag tycker i alla fall att det går tyngre att andas. Det kan möjligen vara det vackra novembervädrets fel. Ute är det grått-grått och regnigt och magsårsklimat och inne spelar inte ens William Lind.
Allrasomvänligast Stig
Efter några månader kom hans dedicerade diktsamling ”Läkebok, nedresa” med posten. Tre veckor senare kom beskedet om hans död. Jag var med på begravningen i Stockholm och kände det som om jag för andra gången begravde min far. Tre år senare var jag med att bilda Stig Sjödin Sällskapet, blev dess förste ordförande och fick några år senare motta hans fina pris.
Yrvakna och överraskade såg landets recensenter plötsligt en förnyelse av arbetardikten
Många tror att ”Sotfragment” var hans debut, men han hade då redan gett ut två diktsamlingar: ”Blindgångare” (1945) och ”Sommarpredikan” (1947). Båda samlingarna var starkt påverkade av de finlandssvenska modernisterna med poeter som Edith Södergran, Elmer Diktonius och Gunnar Björling.
Men det var när Sotfragment kom ut 1949 som arbetarpoeten Stig Sjödin väckte berättigad uppmärksamhet. Yrvakna och överraskade såg landets recensenter plötsligt en förnyelse av arbetardikten, en motivkrets som säkert många räknat bort efter år av romantiserad kolmilelyrik eller idealistisk och taktfast demonstrationstågspoesi. Nu konfronterades landets lyrikläsare med ett modernt språk som gnistrade och sprakade lika tydligt och intensivt som järnverkets alla processer och moment. Samtidigt såg de en lidelse och en svidande realism som aldrig förlorade sig i svartsyn. Med Sotfragment hade Stig Sjödin för första gången gestaltat moderna industriarbetare i poetisk form. Lortiga, svettiga och i bara arbetskläderna, klampade de in i de fina litterära salongerna. Och det var först då som sandvikenborna upptäckte att de hade närt en arbetarpoet vid sin barm.
Stig Sjödin föddes 1917 på Valhallavägen 17 i Sandviken och i år är det alltså 100 år sedan han föddes. Händelsen tilldrog sig i en av de gamla arbetarbostäder som idag är rivna.
Stig Sjödin är en mycket sinnlig poet. Smak och doft av det gamla Gästrikland finns alltid närvarande om det så är frågan om faderns Himlafrukost, med ”spicken sill, färsk potatis, som själv kryper ur skalet, en driva gräslök, sur tjock grädde som änglarna låtit gå genom separatorn minst två gånger” eller en emaljerad skopa med havremjölsvatten i järnverket med arbetskamraternas snuskorn på skopkanten.
Stig Sjödin var dessutom en enastående natur- och kärlekslyriker. Samhällskritiken och miljöfrågor var ständigt återkommande motiv. Hans tid som redaktör för fackförbundstidningen SIA, Skogsindustriarbetaren, slipade argument som är giltiga än idag. Han har alltså ett bredare register än de flesta poeter.
Likt andra bruksgrabbar i Sandviken fick Stig börja arbeta i det stora järnverket efter skolans slut. Det var i början av trettiotalet. Valet var enkelt, eftersom det i princip inte fanns något annat val. Växte man upp i en arbetarfamilj på bruket så ärvde man också den framtiden, sina grannars, kamraters och släktingars framtid.
Den blivande poeten lagrade viktiga erfarenheter vid de sotiga avdelningarna i Sandvikens järnverk och arbetade den längsta tiden – sju år – i rörvalsverket. Vid lyftkroken mellan första och andra valsparet i 413 började behovet av poesiskrivande göra sig gällande. Säkert var behovet lika mycket en flykt från den hårda verkligheten.
Men han vågade aldrig berätta för sin omgivning att han börjat skriva poesi. Han ville inte bli betraktad som annorlunda, en kuf.
Viktiga händelser i ungdomen kan för de flesta vara den första kärleken, den första resan eller någonting liknande. För Stig Sjödin var det en annorlunda och alldeles specifik vardagshändelse. I flera sammanhang berättade han om den dag då han frågade den äldre arbetskamraten Kalle Hemgren i första valsparet hur arbetet gick. Så där som man gör. En enkel vardagsfras bara. Men svaret Stig fick blev för honom en avgörande replik, avgörande för resten av livet: ”Du Stig, jag har stått här i tjugofem år och stoppat in rörämnen i det där hålet … och det blir aldrig fullt!” Kalle Hemgren skrek ut sitt budskap. Med dessa ord beskrev han samtidigt Stig Sjödins framtid i järnverket. Det var då han bestämde sig för att bli poet och började ”öva på skalorna”, som han uttryckte det. Men han vågade aldrig berätta för sin omgivning att han börjat skriva poesi. Han ville inte bli betraktad som annorlunda, en kuf.
Sitt känsloläge som ung arbetare har Stig själv karaktäriserat med orden ”åtskilligt med räddhåga, något bildningsraseri och hekatomber med idealitet”. Kamratkritiken på järnbruket mot hans engagemang och protokollskrivande i SSU och ABF kunde formuleras med ord som ”du är ju en så’n där jävla Snoilsky” eller ”vissa gör då va’ fan som helst för att slippa arbeta”. Ingen går opåverkad av den sortens hårda attityd, inte heller Stig Sjödin. Därför höll han tyst.
Genom politiskt engagemang, folkhögskolekurser på Brunnsvik och Sigtuna så bröt han sig loss från det sociala arv som präglade allas tillvaro i brukssamhället på den tiden och kanske än idag. 1943 flyttade han till Stockholm och där var Stig Sjödin sedan bosatt under resten av sitt liv.
När Stig kom till huvudstaden sålde han dikter och artiklar till fackförbundspressen, arbetade som postanställd och senare som verkstadsarbetare, innan han slutligen debuterade. När Sotfragment kom 1949 skapade alltså Stig Sjödin en helt ny arbetardikt, trots de borgerliga kritikernas försök att hitta spår hos poeten Edgar Lee Masters fiktiva gravskrifter, i den uppmärksammade ”Spoon River Anthology” med motiv från det lilla samhället Lewisburg i södra Illinois. Själv påstod Stig att han var mera påverkad av Diktonius porträttdikter och den svenskamerikanske poeten Carl Sandburgs diktning som han senare översatte.
Man kan ju misstänka att Stig Sjödin – i och med Sotfragment – hade funnit sitt språk och följde den upplogade stigen av bara farten. Men följande diktsamling – ”Nattliga besök” – skilde sig åtskilligt från den föregående. Detta var inte frågan om något slags avbön inför de personer som på fyrtiotalet tyckte att han ”skrev nidvisor om järnverket”, utan mera rädslan för att placeras i ett poetiskt fack som gjorde honom till en andra sorteringens ”bruksdiktare”. Han ville vara helt fri i sin diktning och istället för järnverkets slammer och sot var nu mormor från Österberg i Ovansjö en förebild och utgångspunkt. Han beskrev henne som ”from, hednisk, rak, full av talesätt och folktro”. Säkert var hans mormor mycket betydelsefull för honom och hon har även sin givna plats i hans allra sista diktsamling. ”Jag invigdes och togs in i livet av min mormor”, skriver han och beskriver hur han hjälpte henne med en ko som kalvade.
Efter ytterligare två diktsamlingar tystnade Stig Sjödin. Det var vissa som trodde att denna tystnad skulle vara för evigt. Visserligen skrev han journalistik, prologer och annat, men diktandet försvann sånär som på en tunn samling utgiven av Svenska Riksbyggen.
Elva års tystnad. Han har i någon artikel berättat om sina alkoholproblem och jag minns en gång på ett café då han tittade på sin flaska med Trocadero och sa: ”Ja, det är gott, men jävligt ointressant”. Men han tog sig ur sitt spritbegär. Han har vidare berättat att han såg diktsamlingen ”Asparnas tält” från 1959 som ett slags återvändsgränd. Hur skulle han komma vidare och hitta ett språk och en plattform för kommande diktsamlingar?
Återkomsten blev mycket övertygande. I sitt andra genombrott med ”Har ni flaggproblem?” från 1970 deklarerar han redan från början sin nya insikt som kommer till honom som en röst på Adolf Fredriks kyrkogård:
Det är bara att gå rakt fram,
gå rakt fram och sen till vänster mot hjärtat
och strunta i fåglarna,
dem kan ingen tolka.
Det är människorna som är ditt ämne,
hos dem ska du hämta orden,
då blir du närvarande.
Det var som om Stig efter alla dessa år kommit fram till en insikt om att det ändå var någonstans runt språket Sotfragment som han hörde hemma, bland sotiga takvalv, valsstolar och vanliga människor. Egentligen den gamla insikten om att man inte kan fly från sitt ursprung. Att det är där man har sitt språk lagrat.
Redan i den samlingen återvänder han till bruket och porträttdikten. Tre år senare kom ”Livets starka smak” där han skrev om begreppet monotoni med sin egen upplevelse som utgångspunkt. I ”Förklaringstapet” skrev han om knipphammarsmeden Wighs integritet en lördagseftermiddag på farstubron och i Näverbrev (1988) fick porträttdikterna skimmer av den åldrande poetens patina. Sinnligheten och närvaron fördjupades. Poeten och sandvikssonen Stig Sjödin hade äntligen hittat hem.
Stig Sjödin avled alltså i lungcancer 1993. Han ligger begravd på Katarina kyrkogård i Stockholm, mitt emellan poeten Lars Wivallius och trubaduren Cornelis Vreeswijk.
På hans gravsten står det: ”Det är genom att beskriva kärleken som vi gör rädslan maktlös”.