Intervju med Kjell Eriksson. Ur arkivet KLASS nr 1-2018

Åke Johansson, för några år sedan Föreningen Arbetarskrivares ordförande, har inspirerats mycket av arbetarförfattaren Kjell Eriksson som han träffade i politiska och litterära kretsar när de var unga. I höstas reste Åke och hälsade på Kjell i hans nya land, Brasilien.

TEXT Åke Johansson FOTO Tina Johansson

Kjell Eriksson möter mig och min fru Tina i provinshuvudstaden Salvador. Efter en del ärenden i storstan tar vi färjan till ön Itaparica, där han numera bor, tillsammans med sin kvinna Luiza och sonen Sylvester.

– Jag behövde resa bort för att skriva och hade fått ett tips om ön. På ett litet pensionat skrev jag Den hand som skälver, åttonde boken i serien om Uppsalapolisen Ann Lindell och vad som senare blev den självbiografiska och starkt politiska Simma i mörker.

Vi tittar på smågrabbar som dyker från färjan och simmar bort till en ledfyr i vattnet. Han berättar vidare.

– När jag reste tillbaka året därpå träffade jag Luiza och sedan bestämde jag mig för att flytta till denna tropiska ö. Men visst, det sliter på humöret att sakna debatten, kamrater och vänner.

Kjell har handlat en del till ett just färdigbyggt gästhus, så vi tar en taxi den dryga milen till byn Tairu där han bor. Casa Sylvester står det på porten, efter sonen och farfar. Kjells pappa var järnvägare och det gav en inkörsport i resandet bort från Uppsala. Porten leder in till en grönskande trädgård som domineras av ett stort mangoträd i vars skugga en mängd andra växter konkurrerar om plats i glansen inför varandra och inför besökare. En lång veranda dominerar på samma sätt det låga hus där familjen bor.

Ett perfekt ställe för en trädgårdsmästare, förstår jag och möts av Luiza med nu ett och ett halvt år gamle Sylvester.

– Nu skriver jag här på verandan, på förmiddagarna, berättar Kjell. Sedan är det familj och trädgård som gäller. Och familjen är stor.

Kjell berättar om mamman och Luizas fjorton syskon, varav de flesta bor kvar på ön. Till ”klanen” hör bland annat en bar, snett över gatan. Där finns också ett hus där mamman bor och en större trädgård med många fruktträd. Matlagning ständigt pågående. Dit förs fångsten från fiskebåten, som några av Luizas bröder sköter. Här är storfamiljens samlingsplats och Kjells och hans familjs andra hem.

Kjell trivs med att finnas mitt ute i verkligheten, som han säger. Det händer alltid något här. Som besökare får vi ett väldigt varmt bemötande av alla Luizas släktingar. Vi får bland annat följa med på fiske- och simtur med båten, fånga patachotas, krabbor, längs stranden i fullmånens sken, en danskväll i baren. God mat, oftast fisk och skaldjur.

Han trivs också med solidariteten i byn.

– När svågern Tinho med flera kommer in med fiskebåten, lägger de ett nät åt bybor som väntar på stranden. Byborna drar sedan in nätet mot land och samlar in den fisk som fångats, det kan bli en hel del. Sedan sitter de på stranden och delar upp fångsten. Det är vackert.

Kjells senaste bok Verandarevolutionären kom ut i höstas, lagom till Bokmässan i Göteborg. Både han och förlaget hade tänkt att den skulle presenteras där. Men han valde, liksom många andra författare, att bojkotta mässan då den gav plats åt extremhögerns Nya Tider.

– Men jag åker till Sverige till våren och åker då gärna ut och pratar om boken på bibliotek och andra ställen. Den har ju fått fina recensioner och jag längtar efter att möta läsarna, att få snacka med folk.

Boken, som recenserades i förra numret av KLASS, handlar om en svensk frilansjournalist som rest jorden runt och skrivit reportage om en värld full av orättvisor. En man med stort patos som nu dragit sig tillbaka till en ö i Karibien, när han åter dras in i en revolutionär situation. Han dödar själv en militär, och mitt i allt detta får han besök av sin dotter, vars mor han har en knepig relation till. En bok om att ta ställning, med mycket spänning men också om relationer. Samt om kokospalmsodlingar.

Verandarevolutionär, som du själv? frågar jag.

– Det kan tyckas vara ett lättsamt liv här för en utlänning, säger han, men det är inte lätt med min bakgrund som politiskt aktiv i vänstern att sitta här och bara se vad som händer. Arbetarpartiets ledare tvingades bort från landets ledning och den korrumperade eliten vrider nu samhället tillbaka i tiden.

– Känner mig onekligen lite offside. Så mycket man vill göra. Jag borde stå på torget i Uppsala och prata om de ökande klyftorna, om behovet av ett alternativ utanför socialdemokraterna som sålt tasken till räven. Det behövs en rörelse med klassfrågorna i centrum, utan att för den skull glömma etnicitet och kön. Jag kan tala, det vet jag, men här klingar mina ord ut över Atlanten.

Kjell var med och startade ett politiskt parti, Arbetarlistan, på 90-tal-et, som vid ett tillfälle hade runt 25 procent i en partiundersökning, men som snabbt maldes sönder av interna motsättningar. Inför förra valet fick han förfrågan om att stå på V:s riksdagslista men fegade ur, som han säger.

Klasser och klasskillnader är tydliga i alla hans böcker, oavsett om det är reportageböcker om lantarbetare i Sverige, eller deckare som utspelar sig i Uppsala eller Brasilien.

– Jag är präglad av min bakgrund, min uppväxt i det ”andra” Uppsala, det utanför det fina, det akademiska. Det präglar också mina böcker, jag skriver om klassamhället och om människors tillkortakommanden. Det är dem jag vill träffa och prata med på bibblor och i andra sammanhang.

2013, året efter romanen Simma i mörker, fick Kjell ta emot Fackföreningsrörelsens Ivar Lo-pris. Det betydde mycket för honom, som en gång började skriva just i fackets tidning Lantarbetaren. Redaktören bad honom, närmast obegripligt numera, att skriva en novell istället för ett reportage. Det blev fler och Ivar Lo tog kontakt med Kjell, varefter följde en lång vänskap. Därför blev glädjen stor när han fick priset. Simma i mörker är en bild av den politiska utvecklingen i Sverige men också av hans egen resa. Läs boken så fattar ni, säger han.

Året före Verandarevolutionen kom den bok som Kjell arbetat mest och längst med, Att skjuta hästar. Han gjorde många resor i Spanien liksom i arkiven, för att göra klar boken om en svensk arbetare som åker till Spanien för att slåss för den spanska demokratin mot General Franco och mot den internationella fascismen.

– Att skjuta hästar, fanns länge inom mig och var viktig för mig att skriva. En bok om arbetare, om internationalism och solidaritet. Och nu efteråt känner jag att jag hittade mitt eget språk med den boken, att jag har ett språk som håller.

Att språket håller kan också utläsas av att flera recensenter efter Verandarevolutionären liknar hans språk med Hemingways och Conrads.

Böckerna om kommissarie Lindell har översatts till 14 språk. Nu skriver Kjell på en elfte bok på Uppsalaserien, som egentligen handlar lika mycket om övriga Uppland, om bruksorter, lantarbetare och om skärgården.

– Ja, det är många som vill se en fortsättning, berättar han, medan vi sitter vid den långa stranden, en kilometer från deras hus.

– Den nya boken utspelar sig i SD-land kan man säga. Det blir ett sätt att genom Ann och Edward kommentera också den politiska utvecklingen i Sverige. Det är väl vad arbetarlitteraturen kan göra, försöka tydliggöra, debattera, frigöra.

– Människans frigörelse är nog så komplicerad, förtydligar han ytterligare. Mycket mer än vad man trodde som ung revolutionär och arbetare, men att ge upp är inget alternativ. Människans längtan är oövervinnerlig, som det heter i dikten.

Han sitter på verandan och skriver med musik i bakgrunden. Springsteen, Ulf Lundells gamla skiva På andra sidan drömmarna, den med låten Folket bygger landet, John Lee Hooker och annan blues. Fado, samba? Ja Saudade, frihetslängtan också där. Av brasiliansk musik föreslår han Maria Bethania och Gilberto Gil.

Utanför verandan flyger en kolibri, söker sig fram till en hög buske full av vackra röda blommor. Buskens namn är passande, Justicia Vermelha, Röd Rättvisa.

Kjells bakgrund som anläggningsarbetare och trädgårdsmästare ger sig till känna både i böckerna och i trädgården. Jordnära. Natur, träd och blommor går man inte bara förbi. Läsaren bjuds på dofter, bilder och namn. I trädgården förevisar han dem: pitanga, flamingo, hibiscus, thunbergia, alpinia, strelitzia, heliconia/hummerklo av olika sorter. Och många till.

Utanför gården hörs sånger. De kommer från en kyrka.

– Många är religiösa här, berättar han. De flesta är katoliker, men mer spännande är det med Candomblé, de afrikanska slavarnas religion, som lever kvar här. Provinsen Bahia är det svarta Brasilien.

Någon dag senare samlas vitklädda kvinnor och män vid stranden. Prästinnan har åkt ut till havs med en fiskebåt, lagt blomsterkransar, parfymflaskor och stearinljus i vattnet, sjungit sånger och druckit pilsner till det. För att fira havsgudinnan Yemanye. När båten kommer tillbaka samlas människor på stranden runt prästinnan, klädd i vitt. Hon röker cigarr, blåser ut röken och spår deras framtid.

Vad hon sa till Kjell fick vi inte veta. Däremot berättar han att han även börjat skriva på en tredje bok om den brasilianske kommissarien Santos. I de böckerna tydliggör han skeendena på ön, naturen, samhället och människors frihetsdrömmar.

Vi är många som känner saudade.

NAMN: Kjell Eriksson
ÅLDER: Född 1953
BOSTAD: Ursprungligen från Uppsala, numera
bosatt i Brasilien.
YRKE: Förutom författare har Kjell varit verksam
som politiker och trädgårdsmästare.
PUBLICERAT: Senaste böckerna var Att skjuta hästar (2015) och Verandarevolutionären (2017). Han är mest känd för sin kriminalromansvit om kriminalkommissarien Ann Lindell. Sju av de tio böckerna i serien nominerades till Årets deckare av Deckarakademin. Prinsessan av Burundi utsågs till bästa svenska deckare 2002. För den allra första boken om Ann Lindell, Den upplysta stigen (1999), belönades han med Svenska Deckarakademins debutantpris.
UTMÄRKELSER: Stig Sjödinpriset (2006),
Ivar Lo-priset (2013) och ett flertal andra priser.

Ur arkivet KLASS nr 1-2018